En man, som händelsevis var amerikan, frågade mig varför jag brydde
mig om anarkismen.
Jag försökte börja tala om hierarkier, ägande och arbetsköpande.
Han sade att han inte tyckte att hans chefer var förmer än honom, särskilt inte efter arbetsdagens slut. Om någon var jobbig kunde han sluta.
Han jobbade på storföretag så han hade aldrig någon direkt kontakt med arbetsköparna. Det var HR (personalavd.) som anställde honom och skötte löneutbetalningen, och managers som gav honom arbetsuppgifterna.
Han hade jobbat på flera olika, han hade slutat på ställen han inte hade trivts.
Han ansåg sig inte utnyttjad av det kapitalistiska systemet.
Jag vet inte om de som plockar hans kaffe och hans bananer anser sig vara utnyttjade av det kapitalistiska systemet heller. Det är möjligt.
Män och kvinnor är i princip lika. De flesta skulle åtminstone säga »har lika värde«.
Men flickor lär sig städa, diska, gulla och sminka. Kort sagt, det är meningen att de ska lära sig behaga. Medan killar, de ska karriära. Ojämlikt. That's not good, hackers.
Nu börjar det dessutom bli så att flickor ska göra allt jobbigt de alltid gjort och karriära. Dubbeljobbigt, men the times är ialla fall a-changing. Människorna får fortsätta förbättra villkoren för varandra. Ge inte upp.
Jag är uppfostrad »färgblind« och därför var det svårt för mig att fatta det här:
Människor med »invandrarnamn« har det statistiskt svårare att komma till arbetsintervju än de med svennenamn. De flesta av de som gallrar där ser sig nog inte som rasister. Men de är det. Och de kan nog inte sluta vara det förrän de fattar att de är det.
Vi kan inte bryta bojorna förrän vi ser dem.
Kort sagt. Alla är lika värda. Men folk behandlas olika bra. And that's bad. Och för att ändra på det måste man vara på sin vakt. Och därför finns feminism, antirasism, antikapitalism, handikappaktivism, queer-riot, etc.
Mer kommer. Bidra gärna.