Freeburmanow

Jag skulle, men..

Jag skulle klippa mig, skaffa ett jobb och fylla 32, men jag lyssnade på Years of Refusal. Jag skulle komma ihåg vår bröllopsdag, men jag lyssnade på Years of Refusal. Jag skulle verkligen sätta in momspengarna, men jag lyssnade på Years of Refusal. Skulle avsluta den där romanen, men jag lyssnade på Years of Refusal. Jag skulle sätta mig in i konflikten i Gaza, men jag lyssnade på Years of Refusal. Nationer gick under i rök och eld, barn grät och avlägsna släktingar strök mig ur deras testamenten, men, men, jag lyssnade på Years of Refusal.


Det där som står på den vita lappen i nacken

Det krävs en röntgenundersökning för att visa att mitt hjärta är av guld. Ett vittnesförhör och en slutscen i stil med den i Armagedon. För det har varit mycket yta i mitt liv, mycket lejonhanne som solar och speglar sig i savannen. Fåfänga är freeburmanow. Fåfänga bor här. Det var de snälla pojkarna som fick hålla flickorna i handen och vi som tog dem på brösten. Eller, jag minns inte, de där lekarna på skolgårdarna, där allt egentligen grundlades, där allt blev som det är. 10 minuter med Baywatch, Vogue och Bentleys produktkatalog 1987, sen hjälper inte Karl Bertil Jonssons julafton längre. Om jag blir en superskurk så vill jag i alla fall att min svaghet skall vara att jag har ett hjärta. Och att. just därför, det goda vinner, tillslut.


Jag har varit otrogen mot alla mina flickvänner

Och Gud skall veta att jag vet vad opposition är. Det är grundskola, gymnasium och universitet. Älsklingar, tro inte att jag inte vet vilka ni låg med! Tro inte att jag var er trogna! Kortare hår och längre år. Så länge sedan och jag måste bekänna. Älsklingar, ni var inte ensamma. Jag bläddrade i Vogue och tänkte på någon annan ett tag. Jag gick på fester och jag gick aldrig ensam hem. Har ni bytt namn på ert livs kärlek? Såklart. Och era mammor tyckte jag var förtjusande, men jag messade en strippa under bordet. »jag avlider, ta mig någon annan stans«. Och jag lärde mig aldrig min läxa i den där åldern. Det enda era nya pojkvänner har gett er är Klamydia. Jag gav er åtminstonde dåligt samvete.

Nu ställer dem dina väskor på gatan och ringer efter en taxi. Låtsas att de bryr sig om dig när de förstör ditt liv. Du tänder en cigarett, speglar dig i en cadillacruta, åker därifrån och tänker inte på något särskillt. Det kommer tillbaka om några år. Det är då du förstår. Ensamhet.


För övrigt anser jag att Osby bör förstöras

Publiken på våra hjältars konserter, hur de skriker sig hesa. Tvkameror som fångar Hollywood-kändisarnas blinkningar med ena ögat. Och så du och jag och våra drömmar. De omöjliga, löjliga och sinnessjuka. De som alla stavar namnen på våra framtida kärlekar. För att sudda ut och börja om igen. Bara en tanke, bara en dröm, bara ett sätt att vänta ut sin sömn. Och så tanken, det börjar om. Jesus var min mors första son.

Decemberregnet faller över ensamma fotbollsplaner. Och i mitt minne, alla vinjetter som gått förlorade överallt annars. Så sjung för mig medan jag glömmer dig. Jag får inte bort läppstiftet från länge sedan. Är livrädd för att vakna jämte någon annan än mig själv. Regnet faller och bilarna kör förbi utan att stanna. Det händer när jag ser skolbarnen lösas upp i dimma. Vår askungesagas sista timma.

Pojkar som aldrig blir män. Män som aldrig blir pojkar igen.


Come tsunami, come!

Kan inte alla förälskade människor sluta att skriva om sina liv? För när jag är död kommer det inte att göra mig levande igen. Titta på mig nu, från någon som visste hur man kysstes till någon som kan hantera handeldvapen. Men det är deras leenden som beväpnat oss. Det är de självgodas semesterplaner som leder bomplanen rakt emot semesterparadisen. Jag är ledsen att behöva säga det, men det var rätt svenskar som dog i Tsunamin. Alla andra förtjänade det mindre. Att våldta ett U-land. Att skövla regnskogen och adoptera en tiger. Oacceptabelt som alltid. Vi som grät den vintern hade andra anledningar. Så många anledningar.


2008

YSLs död och Jesus födelse. Vita cigaretter och svart musik. Skulder och champagne. Britney Spears. Porrestetik och frihetsromantik. Kalla herrgårdsmorgnar och ändlösa storkok. Fantastiska vänner. Stockholm. Fönsterrökning. Enda gången vi får nyhetsrubriker är när vi har ihjäl varandra. Sprit. Överdriven Obama hype och en röst på Mccain. Erik som säger »kör«. Omotiverat och motiverat Malmöhat. Drömmen om Rhodesia. Prata om tennis under rådande lågkonjuktur. Bara ben på Miami beach. Light-öl. Elvis-diet. Cash and money. »age is a number«. Paparazzibilder av Pete Doherty. Solbrända mansarmar med rolexklockor i vitt guld. Materialet platina. Celebrity Rehab. Taxibilar och tyska motorvägs filer. Tempelhof. Euro bar café. Leopardmönster. Morrissey i Israel. Fred, frihet och oförglömliga drömmar.


Dina ögon är som diamanterna jag aldrig gav dig

Jag har väl inte gråtit när man skall. Jag har väl inte besökt Auswitsch som en naiv skolklass. Kanske inte heller att slutet på filmen grep mig med samma kraft som det tonåriga parets ordlösa omfamning. I den gudomliga indelningen vinner väl ingen, för visst måste man kunna bära både Prada och stolthet? Visst måste man väl få hata på ett alldeles eget sätt och av anledningar som man sett speglas i de vackraste ögon man känner? De som dött för länge sedan vet mycket mer om det här. Någonstans har vi stängt dörren till det finast vi har. Som jag försökte återuppleva i åttaårsåldern, i bilrutor och med håret i vinden. I ett leende lekte jag. I ett liv led jag. Nu är det bara stenkastet mellan pojkar och flickors blickar. Rörelserna som missar hur det smakar, men faller på hur det känns.

Om jag kunde fånga blickarna som flickor ger. Skulle jag fan ge tillbaka dem!


Malmö mot mig

Everybody from the 040, put your motherfucking hands up and follow me, Everybody from the 040, put your motherfucking hands up and follow me! Det är krig Malmö. Att vara ung är ett krig. Det är aldrig samförstånd, solidaritet eller dialog. Det är ni mot oss. Jag och mina bröder står bredbent framför Lexusen, I guldkedjor och wifebeater-linnen, I attityder och plattityder. I själ och hjärta. Alla börjar med antingen våld eller ideologi, vi började med våld. Vi började med drömmen om vackra ting, med horor och madonnor, med gudstro och fruktan för ensamhet. Det är mina åsikter mot era. Det är inte mysigt, alla får inte vara med, alla skall inte med. Det är krig på uteserveringarna, blodbad bland öl och rock musik. Det är framförallt ett val. Min ensamhet har inte ljudet av en aukustisk gitarr, Jag tycker inte att alla människor är lika mycket värda eller vackra. Att vara ung är att vara emot alla politiskt korrekta åsikter. Det är att vara rädd och beväpna sig. Lära känna sina fiender och vänner. Hip hop attityd, öppet krig och öppen kärlek. Sanningen finns i beyonces ord inte nödvändigtvis hos Bob Hanson. Låt mig berätta om min Baretta! Den är riktad rakt mot Malmö. Mot möllan och mot en gemenskap jag aldrig får plats i.

I liked your smile for a while

Jag såg en bild av dig, det måste ha varit 2002, jag önskar att du fortfarande såg ut så. Samma leende riktat rakt emot mig. Samma soliga sommarbränna. Jag minns vad du gjorde med mig sen. Du lämnade mig inte ifred då. Jag lever med den bilden tills den dag jag dör. Andra leenden i sol har sett mig senare, men aldrig lika uppsluppet och glatt. Din solbränna kändes genetisk och evig och jag var vitare, du var vackrare. Då var jag en pojke i solen, nu är jag en man som går hem i snön som inte riktigt fallit än. Kylan känns genom skorna och vantarna. Jag känner inte längre hur hjärtat slår. Jag brukade kunna ta pulsen bara genom att titta på dig. Jag begraver hjärtat långt under jackan, tröjan, understället. Tänker gräva upp det i vår igen. Snön ligger nu på bänkarna där vi brukade sitta. Hela rymden, hela världen, speglar sig i fjärden. Och jag hör hur någon krossar en annan mans käke, ser hur någon gråter rakt ner i snön. Droppar av blod över allt det vita. Rakt över dagisklassernas snöänglar som lyfter samtidigt och går hem hand i hand med mammorna. De klädsamma rodnaderna, de tveksamma stegen i slask och is. Jag är full av skit och Barrcadi. Min röst är ett eko av forna dagars solsken och glans. Men någonstans har jag sparat en melodi för bara dig. Jag gurglar halsen med all kärlek i världen, tar ett steg fram, greppar mikrofonen, säger; Hello Sweden!



För jag skall se Amerika innan jag dör!

Det finns så många anledningar att leva ett ansvarsfullt liv på sin sida häcken. Att pensionsspara, att studera, att försäkra sig mot minsta lilla hjärtslag som kan gå fel. Sen finns det något barnsligt i oss alla. En längtan. Min har ruinerat mig. Jag kommer att få betala för det här och jag tänker dricksa! En helt förnuftig människa skulle inte skriva dramatik. En helt förnuftig människa är tråkig. Läs en god bok, men glöm inte att kyssa en dålig flicka. Och jag struntar i hela den svenska vänsterrörelsen, jag vill bara kyssa någon som är overkligt vacker i solsken. Jag är Ingemar Johansson på femtiotalet, jag är så mottaglig för den amerikanska drömmen just nu.


Vi röker och lever för mycket på samma gång

Jag drar in cigarettröken och den gör mig äldre, jag blåser ut den och i en pose är jag evigt ung. Jag ser yngre och vackrare ut samtidigt som jag är närmare döden än någonsin tidigare. Fotograferad lika gärna 1903 som 2008. Ingen räknar. För vacker för att samtala, för att samla höstar innanför kavajen, för att dö likgiltig. Det är anletsdragen som bibehåller värdigheten så länge man är ung. Moralen, som gör det i ålderdomen. Av varandra beror dem säkert, reflektionen, att ha något att ångra. Att bli en konservativ lokalpolitiker är alltid sexuell skam, alltid på grund av det man gjort. Det är aldrig för att man tror på en ny värld, bara för att man saknar en annan. Vi hamnar alla där. Det finns inget att ångra, vi får cancer av allt ändå!

Konsekvenser för akademiker, fattiga och medelklassen. För dig och mig händer det bara.


Därför kunde jag inte älska Stina…

Jag älskar känslan av glamour, att göra saker vid fel tidpunkter och unga mäns rastlösa andedräkter. Jag älskar att klä mig i korta tennisshorts och morgonrock. Jag älskar att bli full på en torsdag. Jag älskar pengar, smycken och dyra vanor. Jag har inte de nödvändiga medlen för att upprätthålla det i längden. Jag kan råna en bank och kyssa en prostituerad. Jag hatar politisk korrekta åsikter om invandring, återvinning och bröstcancer. Jag hatar Malmö. Jag tycker inte att droger är mer fel än fondväggar. Jag älskar klädsamma neuroser som inte bara framträder när man dricker sprit. Jag är mer Vogue än Vi i villa. Jag tycker det är roligare att umgås med mina vänner än att kolla på tv och hångla. Jag tänker på supermodeller när jag tänker på min drömkvinna. Jag tycker det är viktigare att vara intressant än att vara sanningsenlig. Jag har accepterat att jag är sjuk i huvudet. Jag älskar att ta folk på brösten där alla kan se. Jag tycker inte att amerikanska tvserier om kollektivboende i New York är underhållande eller inspirerande. Jag tycker om romantisk diktning och estetiken i porr. Jag har en inte helt okomplicerad relation med mina föräldrar. Doftljus luktar illa. När jag dansar till eurodisco är jag inte ironisk. Jag har ingen välskräddad framtidsplan. Jag tycker att det tredje riket är snyggt. Jag vill klä mina barn i Burberry, inte i Gortex. Jag drar pistol om jag ser någon i reflexväst. Jag gråter och skrattar ofta där man inte skall. Jag tycker inte att det är ”gött” med billig öl. Jag har inte dåligt samvete för att jag lever osunt. Jag använder grädde när jag lagar mat…


100 år mellan oss

När jag var liten såg du ut som Ulf Lundell. Du bar skärmmössa på jobbet och jag brukade somna i din famn när du väntade på kvällstågen. Mamma brukade bära hem mig, men ni lät mig hållas och ni lät mig somna. Hela din uppväxt hade du varit någon annans son, inte din styvfars. Du blev aldrig bortskämd och du förstod att du alltid skulle älska fast att det alltid skulle se litet och ynkligt ut i en stor värld. Jag hörde dig aldrig klaga, du gav mig allt som den ekonomiska krisen vägrade andra barn. De sa att du hade varit bäst i skolan, ett skärpt barn som aldrig fick känna sig hemma. Jag vet aldrig vad du tänkte på, jag vet aldrig om du saknade din far. Jag har sett de gulnande fotografierna från din barndom, men jag såg dig aldrig le. Du var så allvarlig och du älskade min mor på ett annat sätt än andra pappor. Du gav henne rosor när de gav sina fruar utlandsresor. Du låg hos mig varje natt tills jag somnade fast att du alltid somnade först. Dina andetag var hundra år och mina var fyra. Och nu är det hundra år sedan. I dig bodde rättvisan och skratten sida vid sida. Varje gång jag ser dig nu för tiden är jag rädd att du skall dö snart. Om jag är lik dig är det den största komplimangen jag någonsin fått. Du var orolig, du ville mitt bästa och du skall veta att jag vill detsamma. Du kommer aldrig läsa det här. Men det räcker med ett dåligt avstavat sms för att du skall ge mig det jag vill ha mest. JAG UNDRAR HUR DU MÅR OCH JAG TÄNKER PÅ DIG IBLAND…



Jag var inte guds bästa barn, men jag var stans

När jag var liten brukade jag försvara Preussens ära i en snöfästning. Jag anföll lärarna, i mina ögon hotade dem det tyska riket mest. Sen sprang jag med ett leende och vuxen vrede efter mig.Hur kändes det att vakna en morgon och veta att du var i krig med hela Europa? Jag tror jag vet hur det känns. Mitt näsblod fick vintern att tina. Mitt skratt fick våren att vakna.


En gång blir också detta länge sedan

Minns du att vi satt jämte varandra i skolan och arbetade på en flyktplan tillsammans? Minns du tillfredställelsen i att få lärarna att hata oss? Minns du de vackra flickorna i juni? Minns du smaken av folköl och solnedgång? Doften av Date-parfym? Att datea en date-girl! Minns du varje iskallt pulsslag när vi blev jagade av polisen? Minns du att vi stal godis och att dem stal vår ungdom? Kvinnor från Älmhult eller män från Manchester, valet var enkelt för mig! Minns du att jag var vegetarian? Jag minns att dem sa att jag saknade empati i skolan och att jag tog det som en komplimang. Jag kunde inte känna någonting i den miljön. Men jag kunde offra livet för mina barndomsvänner. Jag minns att jag gav bort alla kakor vi skulle sälja för klasskassan och kallade det marknadsföring. Jag älskade de onda blickarna från vi i villa efteråt. Jag älskade min mormors skratt, jag började tro på gud dagen hon dog bara för att få höra det igen. En gång kollade jag mig i en spegel och blev förälskad i fem minuter. Det var en himlastormande förälskelse. Jag tyckte mindre om låten forever young på den tiden än vad jag gör idag. Men jag tycker fortfarande om Skepparkavajer, tonårsuppror och att cykla med freestyle. Jag tycker fortfarande om alla gamla flickvänner. Jag minns konturerna av era tungor och era löjligt korta hemnummer. Jag tänker ringa ett av dem den dagen jag bara har ett telefonsamtal från ett häkte i Amerika. Jag skulle ha varit snällare mot mina föräldrar, för jag uppskattar verkligen att de betalade mig för att sluta med ishockey och spelade skivor för mig som barn. Tack för alla leenden på polaorid. Tack för mitt livs första strid. Jag uppskattar att jag fick uppleva kärlek och hat i ett radhusområde. Sex i ett flickrum. Våld i en gymnasiekorridor.

Jag ångrar bara en sak med allt jag gjort, att det fick åren att gå så fort.


Stockholm i päls

Stockholm i vinter, stockholm i päls. Kyrkklockorna slår för dem som fryser ihjäl. De som somnade i en snödriva och drömde om himlen. Deras snöänglar var på fullaste allvar. Deras snöänglar lyfte och färgade den svarta natten alldeles vit. Stjärnorna föll i tusental och jag önskade någon att hålla i handen. Någon att passera andra med. Jag inser att min bitterhet är tusenårig, min ensamhet hundraårig. Därför kan jag inte riktigt ta dem på allvar nu när jag är ung. Och jag känner att den här ungdomen kan pågå ett tag. Minst till mars.

Vad har du gjort sedan sist? I FOUGHT THE LAW AND THE LAW WON!

Drömmarna har inte lyckats kröka ett enda hårstrå på mitt huvud. Jag räcker upp handen, ung konservativ man. Om du bara varit lite mindre red bull vodka och lite mer eurodisco. Om du bara hade stått i en annan bar under ditt nittiotal. Kunde jag fånga de tysta minuterna mellan äldre män skulle jag räkna ner mina sista dagar med samma värdighet. Föreställ er framtiden som en evig längtan efter gryningen, som en natt som aldrig tar slut. Gud är de onda människornas sista hopp, men han var mitt första. Bara vanlig hud under all denim. Bara människor bakom Elvis och Dean. Medan poliserna släpar bort mig skulle jag skrika era namn ändå.


TITANIC TO HEAVEN

All gråt, bara för att skratt var så svårt. Alla förlåt, jag kan inte förlåta mig för dem. Det var inte mitt fel, jag ville inte vakna och gå till skolan. Jag bad om att slippa ett liv, jag gav min mamma en bajonett och bad henne ta mitt liv. Hennes hjärta var för stort och mitt var för litet. Vi grät tillsammans som ett sista hemligt förbund, Ni gav mig friheten och ett kreditkort, är det då konstigt att det skulle gå dåligt? Detta är kanske ett brev till den som tog min oskuld, vet du egentligen vad du gjorde med mig? En första kyss var bojor av bomull. Vet ni vilka vapen en ung pojkes hjärta är? Vet ni var man slutar vara kär? I helvetet.


Från besvärligt barn till man

Ingen annan tog på sig att skriva min släktkrönika så jag gjorde det själv. Pärmar av leopardpäls. Dedikerad till pojkarna som nekas inträde på småstadsdiscon för att de är för fulla. Sommarromanserna och männen i solglasögon och ett tvivelaktigt förflutet, de som bara fastnar på smygtagna bilder i buenos aires.

Och det känns som att jag sitter kvar i en nersläckt herrklubb i Johannesburg medan kriminaliteten tar över gatorna. Det känns som att jag drunknar i kristallglaset. Det känns som att tiden står stilla på insidan, men att den rusar utanför. Men jag vill inte gå. Jag vill fortsätta läsa Mail and Guardian, röka och dricka whiskey. Jag vill ha min tystnad för mig själv, mitt nederlag i en välmöblerad vrå av metropolis. Och spökerna från förr låter det få vara så tyst som ingen annan. De tillåter tårar och de dömer en inte för att man läser samma böcker eller lyssnar på samma musik som då. Det gör även dem. Det finns de som inte vill ha förändring. CHANGE? Vi som låter hoppet fara varenda gång vi går upp på morgonen. I drömmarna står de i ljusa sommarklänningar på gröna fält. Salarna blänker i guld och de dansar fram till dig. Du känner dofterna och de kalla finlemmade händerna som tänder en cigarett åt dig. I dig finns värld som överlevde krigen. En annan värld. Där ett besvärligt barn kan sova lugnt.


PICCADILLY LOVE


Jag vet vart jag kommer ifrån, men jag vet verkligen inte vart jag skall. Mina drömmar föddes i paris. Jag någon annan stans. Höghusen utanför stora staden, kolonilotterna och trottoarerna, därifrån! Bussen och tågen in till städerna. Med ögon för allt, som ville ha allt. I resten av sekunderna av ett liv. Skivorna jag brände har jag tappat någonstans på vägen hit. På festerna, hotellen och krogarna. Bilarna som alltid är någon annans men som alltid tar mig med. Knarket vi tog på E4ans bensinstationer. Jag visste inte att det kunde kännas så mycket på väg att åka ingenstans. En rostig kniv förevigade dig rakt över min arm. En blodinfektion, en slutstation en chans på en miljon jag vågade ta. Du skulle aldrig försvinna från mig. Ditt blonda hår tecknar en metafor. Jag slår bort den när jag slår upp en drink. Den kommer alltid tillbaka dagen efter.

Ärligheten lyser likt solen när jag säger till villa-paren att dra åt helvete. Men det är säkert fel, och han har säkert druckit för mycket? Vem står vid ringsidan då och uppmuntrat ler med en våt handduk? Jag hoppas det är du. Att det är du som samlar mina blodiga tänder som om de vore diamanter. Jag hoppas att du sätter plåstret på ögonbrynet precis där min inre mytbildning vill att det skall sitta.