De senaste åren kan man verkligen säga att GNU-baserade operativsystem har fått sig ett uppsving bland nya grupper. Budgetdatorer har, kanske framför allt i USA, sålts med Ubuntu som förinstallerat operativsystem istället för Windows, och flera konsumentenheter levereras nu med modifierad fri programvara i botten. Det är givetvis väldigt bra; att sticka hål på Micro$ofts ömtåliga monopol på förinstallerade operativsystem är ett självändamål, och dessutom medför en spridning av fri programvara till vidare kretsar att den verkligen kommer till sin rätt, både i de tekniska och de sociala aspekterna. Mindre ekonomiskt bemedlade personer ges tillgång till operativsystem av industrikvalité (vilket också är en viktig känga till kapitalismivrarna — allt blir inte bättre för att det kostar pengar!) och utvecklarsamhället runt programvaran får möjligheten att visa utvecklingsmodellens överlägsenhet vad gäller anpassningsbarhet för nya grupper jämfört med den ofria programvaran. Man ska heller inte glömma hur fri programvara utgör en möjlighet för utvecklingsländer att snabbt starta upp en IT-infrastruktur utan att behöva uppfinna hjulet igen eller göra sig beroende av (dyra) utländska företags välvilja eller patent.
I mötet med dessa nya användargrupper har det filats och putsats på många projekt; nya drivrutiner har skrivits, pakethanterare har hottats upp och försetts med grafiska gränssnitt och fönsterhanterare har polerats tills de blänker. Det är, som jag sa tidigare, till stor del bra, men det finns risker med dessa anpassningar också. På senare tid har det skett en explosionsartad ökning av två saker i fria operativsystem, båda två oroväckande på gränsen till direkt dåliga; ögongodis och abstraktioner.
Det är inte så att jag inte kan acceptera avrundade grafiska gränssnitt (även om jag anser att de är hopplöst ineffektiva och inflexibla), men jag ser det som väldigt oroväckande att man bara implementerar ögongodisreform efter ögongodisreform med hänvisning till att »användarna vill ha det«. Det är inte så att jag ifrågasätter att många faktiskt vill det, men jag tycker att det är konstigt att ingen, med vetskap om vår reklamimpregnerade, ytfixerade kultur, frågar sig varifrån önskan om häftiga gränssnitt kommer. Det är fullt möjligt att det är ett skapat behov och ett PR-jippo från Crapples och Micro$ofts sidor, ett försök att flytta fokus från vad som är viktigt till något helt irrelevant. Om man rakt av hoppar på bling-tåget riskerar man att lägga än mer bränsle på slöskonsumtionselden, och inte bara det; om vi utvecklar våra fria operativsystem efter regler som andra definierar, är de verkligen fria då? Är de inte bara billiga kopior? Borde vi inte istället offra några nya användare för att fokusera på saker som faktiskt är viktiga?
Ett annat, närliggande problem är abstraktioner. Och då menar jag inte att alla abstraktioner är av ondo, absolut inte. Utan abstraktioner skulle jag manuellt sitta och knacka in bitar i datorn för hand och datorer skulle vara nära på oanvändbara. Vad en abstraktion egentligen är är ju en metod att ta ett egentligen komplext system, packa in det och förse det med ett gränssnitt utåt. Det är i princip omöjligt att abstrahera utan att tappa kraftfullhet, men det är ofta inte något man saknar. Som exempel skulle man kunna ta den välkända amerikanska Knappen på presidentens bord; allt presidenten behöver veta är att om hen trycker på den så kommer ett intrikat system av människor, datorer och uran att radera en främmande stad från jordens yta. Presidenten behöver ju inte veta exakt hur det fungerar; hos vem det tänds lampor, vem som för meddelandet vidare och trycker in vilka koder et cetera, alltihopa är inbäddat i abstraktionen.
Fördelen med fri programvara har alltid varit att den har gjort abstraktioner på ett sätt som tar så lite kontroll från användaren som möjligt, och det har alltid funnits en möjlighet att gräva sig genom den om man verkligen vill. De nya fria operativsystemen med Ubuntu i spetsen frångår detta koncept ganska ordentligt på två punkter. För det första så har de börjat implementera abstraktioner inte helt olika de hos den amerikanska presidenten; en knapp med »tryck här så fungerar det«, utan förklaring om vad som egentligen händer. Det gör felsökning mycket smärtsam, och det är exakt samma designfel som Crapple och Micro$oft har gjort i sina ofria operativsystem i alla år. För att göra det hela än värre har man replikerat ännu ett klassiskt misstag från den ofria programvaran, nämligen att bygga system som är beroende på dessa luddiga abstraktioner. Skulle man frångå dem och inte använda de officiella lösningarna så finner man sig plötsligt upp till halsen i oförklarliga problem som kommer sig av att stora delar av systemet förutsätter att man använder de officiella abstraktionerna. Med dessa lösningar har man effektivt desarmerat många av den fria programvarans fördelar och totalt dumförklarat användarna i någon slags föresats att skydda dem från sig själva. Inte speciellt respektfullt, vare sig mot sitt arv eller mot sina användare.
- Jag är helt för usability så länge det finns en bra path från konsument till medproducent, så länge man kan öppna huven om man vill. Kära Luftslottet, på många sätt känns dina åsikter i dessa frågor som mina gamla gnuheter-essäer och rants på gnome-usability, eller här på hgr. Jag har inte ändrat mig; men jag tycker att usability och hci är intressant (hgrs katastrofala »användbarhet« till trots). Rekommenderar The Design of Everyday Things som första bok. Finns på de flesta bibliotek. —Sunnan
- Efter att läst de länkade texterna så kan jag bara hålla med, det är spöklikt nära alltihop. —Tuss
- alltså jag har stört mig länge på detta men inte kunnat formulera mig!!!! + jag trodde att du hade läst dessa grejer innan; jag var ganska ökänd ett tag som obekväm whiner som aldrig bidrog med något annat än kritik & vänsterpropaganda
- Det låter som jag då
Ett annat viktigt och ganska nytt hot mot den fria programvaran är de så kallade webapplikationerna. På senare tid har det blivit populärt att skriva program, allt från presentationsprogram till ordbehandlare eller epostklienter, som är skrivna i scriptspråket Javascript och körs i webläsaren. Det innebär ett reellt hot mot fri programvara så tillvida att om alla program körs i webläsaren så spelar det ju ingen roll vad man kör i själva datorn. Möjligheten finns också för tillhandahållarna av dessa webapplikationer att plötsligt göra applikationerna beroende av proprietära tillägg som inte kan implementeras med fri programvara utan extremt hårt arbete. Det flyttar också all kontroll över sitt datoranvändande och sin data från användaren till en mystisk tredje part, som har möjlighet att indexera, kopiera och söka på användarens data för sina egna, utan tvivel dunkla syften. Google får en möjlighet att damsuga din inkorg i jakt på mönster att använda för att bättre kunna hjärntvätta dig. Tekniken är också horribelt ineffektiv, vilket ytterligare pådriver den redan ohållbara överkonsumtionen av elektronik.
- Webapps är däremot ett väldigt stort hot, det stämmer.
Sammanfattningsvis är det alltså lite lustigt att ett av de nya hoten mot fri programvara är organisationen runt programvaran själv. Lyckligtvis innehåller den också lösningen; så länge programvaran är fri kan den modifieras för att spara datorresurser och för att respektera användaren. Där kommer vi alltid att ligga ljusår före de ofria programvarutillverkarna. Möjligheten finns också att webapplikationer inte blir ett så stort hot som väntat; det är fullt möjligt att det bara blir en fluga.
- Jag gillar verkligen ironin som uppstår tillsammans med Penny Arcade-länken nedan, men tips på lämpliga öknamn på Microsoft mottages gärna. —Tuss
- Microsoft är ett öknamn.
- Antingen kan man vara pragmatisk, och tycka att det viktiga är att fler människor börjar använda fri mjukvara, även den majoritet av människorna som inte är intresserade av att lära sig saker om datorer eftersom dom är intresserade av andra saker tex matlagning, tango, boxning eller inredning. Eller så kan man tycka att alla som inte blivit linux-hackers än fortfarande har chansen. —Mlcy
- Jag ser ingen konflikt mellan något av det; det jag mest menar är att man inte kan förutsätta att de Crapple-definerade designnormerna är rätt, sen kan jag acceptera GUIn om de fungerar transparent så som de bättre varianterna gör. Det går förresten inte att göra skillnad på de två grupper du nämner eftersom man omöjligt kan skilja dem åt. Men jag har lite svårt att förstå varför man ska använda datorer om man inte är intresserad av dem. Eller så får man göra som med bilar; om man inte vet själv hur man underhåller bilen så får man ha någon annan som gör det åt en. Där upplever jag att vi nördar har ett ganska stort ansvar att visa att vi inte är det minsta intresserade av ofelsökbara system. —Tuss
- Crapple-normerna kommer från att folk tycker om fina saker. Tingel tangel på datan liksom, tjusigt. Visst är det sjukt att många köper nya datorer och använder quad-core till att köra konfetti-desktops, men det sjuka är väl vad dom väljer att lägga sina pengar på, inte vilken mjukvara som utvecklas. Angående vad man använder datorer till om man inte är intresserad av datorer så brukar dom flesta nog använda datorer som verktyg för att kommunicera tex. Dom är intresserade av människor och musik och använder datorerna för att få tillgång till människorna och musiken. Slutligen så kan jag inte ens hjälpa mina vänner med pyttemjuka fönster, även om jag själv använde det för knappt ett år sen. Installera om det, säger jag bara, men vägrar göra det själv. —Mlcy
- Jag tycker inte att det är självklart att det är just Crapples definition av vad som är »fint« som stämmer överens med någon slags äkta önskan om skönhet. Jag minns när strykjärns-iMacarna kom, då tyckte jag att de var jättefina, men nu tycker jag att de är så sjukt fula att det inte är sant, och detsamma håller på att hända med vit-plast-designen. Jag skulle säga att det är lite väl modigt att hävda att det bara är folks vilja att dekorera som styr. —Tuss
- Jag försöker inte hävda att användarnas (för att sluta använda ord som folk och människor) uppfattning av skönhet är äkta, inneboende eller inte styrd av massmedia och multinationella företag. Jag tycker mig bara skönja en kritik från din sida mot att vissa mjukvaruprojekt går användarnas depraverade önskningar om ögongodis till mötes (även jag önskar ibland att hela samhället bestod av tekniska gnostiker). —Mlcy
- Ja det är helt korrekt uppfattat. Jag ser det som att det borde läggas ner mer energi på att fokusera debatten på viktiga frågor (interoperabilitet till exempel) än på att jaga ett rörligt mål uppsatt av Crapple. —Tuss
- Vaddå »svårt att förstå varför man ska använda datorer om man inte är intresserad av dem«? Det är som att säga att man har svårt att förstå varför man ska använda skruvmejslar om man inte är intresserad av dem. Jag är inte det minsta intresserad av skruvmejslar, jag använder dem ändå
- Jo men en dator är inte riktigt jämförbar med en skruvmejsel heller. —Tuss
- Inte? Båda är verktyg jag använder för att uppnå ett mål. Med datorer: lyssna på musik, kommunicera med andra människor, tillgodogöra mig information, ev. spela spel. Med en skruvmejsel: skruva någonting, t ex en skruv i skrivbordet min dator skall stå på så att jag kan lyssna på musik, kommunicera med andra människor, tillgodogöra mig information, och ev. spela spel. Verktyg som verktyg? Jag har svårt att se skillnaden.
- Datorer kan, till skillnad från skruvmejslar, existera för att. Det går inte att ha skruvmejslar som hobby (eller okej det går, men det är rätt knäppt), men man kan ha datortrixande för sin egen skull som hobby. Men mest viktigt är kanske att man aktivt omformar datorn (om du betraktar »dator« som en fusion av hård- och mjukvara). Du uppdaterar inte en skruvmejsel, du installerar inte nya program på den. Därför kommer en skruvmejsel aldrig att kunna, åtminstone ungefär, användas för något annat än det den avsågs för, medan en dator används till saker som dess uppfinnare aldrig kunde förutsäga. En skruvmejsel är inte rocket science, men det är faktiskt en dator. —Tuss
- Okej, du beskriver skillnaden mellan en skruvmejsel och en dator på ett bra sätt men missar min huvudpoäng: för de flesta människor är datorer inte en hobby utan verktyg. Du deklarerar att du har svårt att förstå varför man ska använda datorer [som verktyg] om man inte är intresserad av dem [som en hobby]. Vad är det du inte förstår? —Job
- Det jag egentligen menade var att det är svårt att få datorer att bete sig som verktyg eftersom de inte egentligen är verktyg och att man får massor av problem om man ändå försöker. Däremot säger jag inte att man inte ska försöka, men jag säger att man i sådana fall bör försöka på ett sätt som inte fördummar och omöjliggör lagande av folk som inte bara är intresserade av datorer som verktyg. Sen accepterar vi ju en ganska brant inlärningskurva på bilar, som är mycket mer lika datorer än vad en skruvmejsel är (även om Windows eller mac OS snarare är en bil med horribelt dålig aerodynamik, fastsvetsad motorhuv och tre knappar för att åka till en galleria, disneyworld eller slummen samt en ratt som inte går att använda och som resulterar i att bilen kör in i ett träd om man försöker). Kanske är det viktigare att 1) skapa enheter som fungerar som verktyg (surfplattor etc) men som ändå är hackbara om man verkligen vill samt baserade på öppna standarder och 2) skapa ett samhälle där det är socialt acceptabelt att inte använda datorer om man inte vill (det är jätteviktigt tycker jag, just nu är det ju mycket ett tvång). —Tuss